"Usynlige grenser - kjønn og makt"
Oslo, 11.-12. november 1999
Birgitta Jordansson, Institutionen för genusvetenskap, Göteborg
Inlägget är baserat på min rapport- Jämställdhetspolitikens villkor. Politiska intentioners möten med den akademiska världen: exemplet Thamprofessurerna". Nationella sekretariatet för genusforskning, Rapport 1, 1999.
På de svenska universiteten finns ett förhållningssätt till jämställdhetsproblematiken som skulle kunna definieras som att det handlar om individuella problem. Att obalansen mellan kvinnor och män på de högre tjänsterna är så stor förklaras bland annat med att antalet män som är högt meriterade överstiger antalet kvinnor med höga kvalifikationer. Skälet till att så få kvinnor är professorer är att de inte är tillräckligt konkurrenskraftiga. Företrädare för dessa ståndpunkter utgår ifrån den akademiska friheten och anser sig slå vakt om en autonom kunskapsprocess. "Professor blir man därför att man har sakliga meriter och är kompetent" är ett uttryck för detta förhållningssätt.
Samtidigt bedrivs det ett aktivt jämställdhetsarbete ute i verksamheterna som naturligtvis ständigt tvingas brottas med den slags föreställningar som förmedlas i namn av den akademiska friheten. Traditionellt bedrivs jämställdhetsarbetet utifrån en problemformulering som skulle kunna presenteras som att "kvinnor väljer fel". Fel i förhållande till de områden som har hög status och fel i förhållande till karriärmöjligheter. Åtgärder för att komma tillrätta med problemet siktar till att få fler kvinnor till de prestige- och statusfyllda tekniska och naturvetenskapliga områdena. Utifrån föreställningen att det är kvinnorna som är problemet riktas åtgärderna mot att underlätta för enskilda kvinnor, mentorskap är en metod som blivit alltmer omhuldad. Aktiva försök att få kvinnor att söka in till de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna och att därefter få dem att gå vidare till forskarutbildning är andra åtgärder.
Man kan enas om att obalansen mellan könen är ett problem och likaså finns ett stort mått av enighet om att fler kvinnor måste ges möjlighet att meritera sig för att kunna konkurrera om de tjänster som utlyses. Det kvinnliga rekryteringsunderlaget måste stärkas. Men det ligger en tilltro till att fler möjliga kvinnor per automatik medför fler kvinnliga tjänsteinnehavare.
Att det är så som problemet ställs blev uppenbart i samband med den svenska regeringens förslag om att inrätta ett antal tjänster för underrepresenterat kön våren 1995. Förslaget omfattade 31 professurer, 73 forskarassistenttjänster samt cirka 120 doktorandtjänster. De skulle finansieras med huvudsakligen externa medel och satsningen skulle ses som en extra tilldelning och en förstärkning till det lokala jämställdhetsarbetet ute på universiteten. Den extra resurs som nu föreslogs var en följd av att man från politiskt håll reagerade på att så lite hade hänt när det gäller obalansen i tjänstestrukturen. Trots ett flertal år med jämställdhetsplaner stod man på de flesta håll och stampade på samma plats. De uppgifter som låg till grund för propositionen gällde år 1993 och angav 7 % kvinnliga professorer. Men med vissa skillnader mellan fakultetsområdena - Humaniora, som anses vara ett mera kvinnligt område hade 15 % kvinnliga professorer, samhällsvetenskap 9 % medan teknik, naturvetenskap och medicin hade en andel som varierade mellan 3-5 %. Detta uppenbara utslag av vertikal arbetsdelning mellan könen får ytterligare relief mot bakgrund av att andelen kvinnor på grundutbildningen i många ämnen närmar sig och ibland även överstiger 50 %. Kvinnomaktutredningen, som presenterade sitt slutbetänkande 1997, konstaterade dessutom att utbildningsnivån bland kvinnor i Sverige tenderar att överstiga nivån bland män.
Men jämställdhetsplaner är ju inte någonting som upprättas i ett slags självändamål och när man i propositionen skriver att "de nu föreslagna åtgärderna bör /således/ ses som ett medel för att ytterligare understryka och förtydliga det uppdrag" som de lokala instanserna påtagit sig är det en kraftfull markering. Inte minst mot bakgrund av att det handlar om verksamheter som drivs med skattemedel och som därför har ett ansvar inför staten. Propositionen från 1995 - Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet, som tillkom under Carl Thams tid som utbildningsminister och som till följd av detta inneburit att de tjänster som inrättats går under benämningen "Thamtjänster" tog ett helhetsgrepp på svensk utbildningspolitik från den grundläggande ungdomsutbildningen och upp till universitetet. Men den var inte en engångsföreteelse. Från centralt politiskt håll gick man därefter vidare och utarbetade rekryteringsmål för professurer vid landets universitet och högskolor samt slog fast att lokala rekryteringsmål för övriga tjänstekategorier skall upprättas av de lokala universiteten. För perioden 1997-99 ligger målen för nyrekryterade kvinnliga professurer på mellan 20-25 %. Det har framförts att en hjälp på vägen för att uppfylla dessa mål skall ligga i det befordringsförfarande som föreslogs i den proposition om Högskolans ledning, lärare och organisation som antogs av riksdagen våren 1997. Professorskompetent lektor skall kunna befordras till professor, docentkompetent lektor skall likaså kunna ansöka om sådan befordran och bli sakkunnigbedömd (och adjunkt som arbetat länge inom universitetet skall kunna befordras till lektor). Denna proposition var alltså en fortsättning och en förstärkning av de åtgärder som antagits 1995. Det hette nu att de lokala universiteten måste kunna fatta beslut om omfördelning av resurser för att förstärka angelägen forskning och utbildning. Ansvaret läggs på ledningarna som bland annat har till uppgift att kraftfullt befrämja jämställdheten. Målet för jämställdheten är inte heller enbart en kvantitativ förändring, det vill säga fler kvinnor utan det är viktigt att de långsiktiga åtgärderna av såväl attitydpåverkande som av mera handfast slag uppmuntras. Redan 1995 hade man slagit fast att det - trots den höga graden av självstyrelse - via det system för mål- och resultatstyrning som tillämpas finns goda möjligheter för statsmakterna att följa upp resultaten. Detta förtydligades 1997 då man i anslutning till rekryteringsmålen säger att "om ett lärosäte inte uppfyller de fastställda målen kan regeringen komma att föreslå att delar av lärosätets anslag skall reserveras för att endast kunna användas för att nyanställa ytterligare professorer av underrepresenterat kön. Jämställdhet skall inte längre bara iakttas utan främjas, vilket nu också skrivs in i Högskolelagen.
Från centralt politiskt håll har man stora förhoppningar om att dessa åtgärder skall verka kraftfullt för ett jämställt universitet. Det har gjorts förmodanden om att andelen kvinnliga professorer skall komma att öka till upp emot 25 % under de närmaste tio åren.
Skälet för den optimistiska bedömningen om 25 % kvinnliga professorer år 2008 bygger på att de lokala lärosätena uppnår de rekryteringsmål som de varit med om att fastställa - och som för övrigt grundar sig på beräkningar utifrån antalet docentkompetenta kvinnliga lektorer i landet vid de olika fakulteterna samt den nuvarande fördelningen av lärosätets professurer över fakulteterna. - En helt rimlig bedömning med andra ord, med tanke på beräkningsmetoder och lokal förankring av siffrorna. Det är alltså ett politiskt fastställt mål som uttalats från regeringens sida och under förutsättning att lärosätena uppfyller sina mål/skyldigheter/förpliktelser/ansvar i förhållande till uppdragsgivaren. - Hur man nu vill uttrycka det.
Men hur blir det då när politiska styrmedel möter den lokala - och omhuldade akademiska självstyrelsen, friheten.
Redan i själva mötet ligger det en motsättning mellan det sätt som problemen formuleras centralt och lokalt. Till skillnad från universitetens traditionella synsätt att jämställdhet är en fråga för individen och en fråga om att ge fler kvinnor möjligheter att slåss om anställningar på nuvarande vilkor, det vill säga utifrån en strukturellt diskriminerande position tar propositionerna ett helhetsgrepp på jämställdhetsfrågorna. I utbildningspropositionen sägs att jämställdhet inte är en fråga om attityder eller värderingar utan det är en fråga om kunskap. Kunskap om köns/genusordningens strukturerande principer. Jämställdhet är inte heller en kvinnosaksfråga utan en fråga för oss alla gemensamt. Det är betydelsefulla markeringar som görs eftersom de innehåller utgångspunkter och förslag som innebär möjligheter till en genomgripande förändring av den akademiska strukturen och kulturen. Det handlar här inte om kvinnor som problem eller om att kvinnor väljer fel.
När man framhåller jämställdhetens kunskapsaspekt utmanar man den manliga makthierarkin. Genom hela utbildningssystemet skall genuskunskap förmedlas och genusforskningens rön skall uppmärksammas och förmedlas. Det nationella sekretariatet för genusforskning är ett resultat liksom beslutet om att inrätta särskilda genusprofessurer med tillhörande forskarassistenttjänster och doktorandtjänster.
Detta var några av de mera långsiktiga åtgärder som kompletterade och som låg som utgångspunkt för förslagen om resursförstärkningen när det gällde tjänster för underrepresenterat kön. Förslaget om att införa en ändring i högskoleförordningen där positiv särbehandling skulle införas som en möjlig metod är likaså långsiktigt. Själva förslaget - och att förslaget ställs - synliggör att de traditionella rangordningarna inte är könsneutrala. Detta visade sig också tydligt när de 30 professurerna tillsattes. Inte en enda av dem tillsattes utifrån positiv särbehandling utan tvärtom var de sakkunniga måna om att framhålla att paragrafen inte använts och även då det endast funnits kvinnliga sökande. Allesammans hade alltså rimligen kunnat få professurer utan särbehandling.
Trots att det tydligt klargjordes att det finns en gräns för hur stor skillnaden i kvalifikationer kan vara då eventuell positiv särbehandling skulle kunna tillämpas var det denna del av förslagen som väckte mest uppmärksamhet och kritik. Man kan tolka det som att det hotade själva grundvalen för de individualistiska problemformuleringarna, att det skulle vara systemet och inte individerna som brast. I debatten talades om ett B-lag av kvinnliga professorer som fått sina tjänster enbart därför att de var kvinnor och som därmed skulle misskreditera kvinnor över huvudtaget - när det gick som längst. Mot detta föreslog man t ex från Linköpings universitet att istället för att utlysa dessa extra professurer med positiv särbehandling skulle ett antal kvalificerade kvinnor kallas till en slags personliga professurer, allt för att inte trampa kompetenta män på tårna.
Ytterligare ett långtgående förändringsperspektiv framkommer i förslaget om att sakkunniggrupper och tjänsteförslagsnämnder numera skall bestå av både kvinnor och män. Avvikelser från detta skall motiveras likaså skall nämnderna ange hur - och i förekommande fall varför inte - jämställdhetsaspekterna har beaktats vid tillsättningsbesluten. Det är viktiga åtgärder för att påverka det förhållande att "män tenderar att välja män".
Från politiskt håll har man alltså tydligt markerat en vilja att förändra strukturen. Men från lokalt håll har man på olika sätt opponerat sig mot förslagen. De antagna rekryteringsmålen har man inte uppfyllt och på flera håll konstateras till och med att andelen kvinnliga professorer kommer att minska under kommande år.
Ett uppenbart exempel på att man fortfarande befinner sig långt ifrån de centrala politiska problemformuleringarna ligger i det sätt som de tilldelade extraresurserna (tjänsterna) har mottagits. Här gavs man möjligheter att bygga vidare och det sades klart att resurserna skulle integreras i det lokala jämställdhetsarbetet. Man skulle kunna tänka sig att de verksamheter som fick del av tilldelningen skulle använda sig av dem för att göra ytterligare, lokala satsningar. Möjliggöra för de nya tjänsteinnehavarna att bli de förebilder som de förväntats bli.
Tjänsteinnehavarna möttes välvilligt som personer men de fick också - i all välvilja - reda på att det så fort som möjligt skulle glömmas bort att deras tjänster var av speciellt slag. Inga extra resurser tillfördes utan tvärtom har flera av innehavarna haft problem med att få de medel som de har rätt till. Resursförstärkningen till jämställdhetsarbetet blev snarare en resursförstärkning till de enskilda institutionerna. Och möjligheterna till en förändrad balans ligger fortfarande på en individuell förklaringsnivå ute i de lokala verksamheterna.
Denna bristande överensstämmelse mellan de politiska styrmedlen och den lokala verksamheten menar jag är viktig att påvisa och diskutera. Den är av avgörande betydelse för ett framgångsrikt jämställdhetsarbete.